Bolånelöftet är en fälla!

En av de allra största "investeringarna" man gör i sitt liv är bostaden. Det hör man sägas gång på gång. Varför jag skriver "investering" inom citationstecken återkommer jag till längre fram i inlägget, men först ska vi definiera "fällan"!

Vanligen fungerar en bostadsaffär så att den som söker sig en ny bostad börjar sondera marknaden via diverse bostadssajter. Hemnet, Bovision, Blocket bostad.. Denna process pågår vanligen under lång tid, och parallellt med att drömmen om att äga sin bostad börjar anta fast form så sparar man allt mer offensivt till den obligatoriska kontantinsatsen, bestående av 15% av köpesumman. Man kan ofta se tecken på att någon bekant eller kollega går i sådana tankar då det plötsligt börjar tas med allt fler matlådor till jobbet och att man tackar nej till After work-sessioner för att få ihop denna icke helt obetydliga summa pengar. En familjevilla på 150 kvadratmeter någorlunda centralt kan vi för exemplets skull anta börjar kring 3.000.000:-, vilket kräver en egen kontantinsats på 450.000:-. Om man lever som "Svensson" gör mest och börjat sin karriär med studieskuld och Volvolån med en hyreslägenhet som bas, då skrapar man inte ihop dessa 450.000:- i en handvändning. Har man gjort "bostadskarriär" tidigare så går det lättare.

När man så småningom kommer i slagläge för att alls överväga att slå till på en bostad, då ansöker man om ett lånelöfte. Ett lånelöfte baseras på inkomster, redan existerande lån och ofta schablonmässigt beräknade levnadsomkostnader beroende på familjens storlek. Det kan också vara så att man besöker en privatekonomisk rådgivare (läs: säljare) på banken för att gå igenom detaljerna. Om inte uppfattningen befästs tidigare så får man återigen höra att bostaden är den största investering man gör i sitt liv ;-) En familj med två vuxna och två barn kan för exemplets skull antas kosta 14.000:- per månad, 5.000:- per vuxen och 2.000:- per barn, och givet att de vuxna är hårt arbetande normalinkomsttagare med nettoinkomster på 23.000:- vardera så räknar banken fram vad man kan tänkas ha råd att betala för bostaden beaktat en väl tilltagen kalkylränta. Ju mer man tjänar och ju mer man har liggandes på kistbotten desto bättre villkor. "Det är billigt att vara rik och dyrt att vara fattig" är en devis som gäller i allra högsta grad när man med mössan i hand ska låna pengar.

Helt oavsett vad banken och den enskilde kommer fram till så är det här fällan uppstår! Bankens syfte med att ens räkna på lånelöftet är att säkra sin investering och sin förtjänst, dvs låna ut så mycket pengar som möjligt till så hög ränta och låg risk som möjligt. Säljaren... Sorry, den privatekonomiske rådgivaren, påminner här om att bostaden är den största investeringen i livet, men missar återigen nämna att nämnda bostad är en investering för banken - sällan för den enskilde. Denna inställning från Sparkrafts sida förtjänar ett eget inlägg, därför får läsaren av detta inlägg för att ha glädje av den fortsatta diskussionen helt enkelt nöja sig med att acceptera att den egna bostaden i de allra flesta fall är lyxkonsumtion och så långt från en investering vi kan komma. Bra så!

Om vi då fortsätter leka med tanken att vi beviljas ett bolån för köp av en bostad som kostar 3.000.000:- givet att vi själva kan spara ihop 450.000:-, därmed landar oss ett bolån på 2.550.000:- med en ränta på 1,5%, är inte det en bra investering då? Jovisst, det är det! För banken! :-)

Fällan då? Vad handlar det om? Jo.. Den enskilde har glömt ställa sig de allra viktigaste frågorna... Vad behöver jag egentligen? Hur stor bostad behöver jag? Vad får den kosta? Var bör den ligga? Vad vill jag ha råd med utöver att bo? Ofta blir köpet av bostad en funktion av vad banken anser att man har råd med snarare än resultatet av svaret på ovanstående frågor.

Ofta kommer man fram till att en villa mitt i stan, där man har hyreslägenhet idag, antingen inte existerar annat än i fantasin, eller kostar så ohemult mycket pengar att den blir fullkomligt olöslig. Vad gör vi då? Jo, trots att vi arbetar ganska precis smack-in-the-middle-of-town och bor alldeles bredvid så hägrar drömmen om att äga bostad så infernaliskt att vi gladeligen pendlar i nämnda Volvo mellan staden där arbetsplatsen ligger och Tjotahejti, Långtbortistan. Fler uteblivna frågor som aldrig ställdes, ety det är lätt att vara efterklok... Hur mycket tid kommer jag lägga i bilen istället för med familjen för att pendla istället för att gå eller cykla till jobbet? Behöver jag plötsligt ett gymkort som konsekvens av att vardagsmotionen uteblir? Har jag tid kvar att gå till gymmet? Ork?

Slutsats: Köp av bostad blir ofta en funktion av hur mycket man får lov att låna, snarare än resultatet av en klok behovsanalys. Beslutet drivs av känslor snarare än förnuft. Man köper dyrare än man behöver, på gränsen till vad man har råd med, och kallar det för en "investering". Därför menar jag att bolånelöftet är en fälla. Trampa inte i den!

Det värsta är att fällans natur är sådan att den gärna kommer till nytta igen. Den apteras därför om, om och om, i takt med att olika behov av ny finansiering uppstår. "Behov" förresten, det behöver inte alls handla om "behov" utan ren och skär leda i kombination med önskan om någonting, kombinerat med en uppenbar avsaknad av kapital för dess förverkligande samt tålamodet som krävs för att skjuta upp belöningen. I korthet - spara först, köp sen! Ett uppenbart exempel att nämna är bilköp, i sig en ny fälla men.. That's another story! Oavsett hur man vänder och vrider på det hela är ett bilköp livets sämsta affär. Den kostar att köpa, kostar att äga, köra med, serva, reparera, försäkra, skatta, och värdeminskningen på ny bil är ett enda svart hål... Nog om det! Vi vill ha ny bil, punkt! Vad gör vi då? Bilhandlaren vill ha kanske 4-5% ränta för att låna ut 80% av köpeskillingen. Nu hittar vår villaägare i exemplet ett potentiellt lifehack! Man kan kanske låna på huset? En snabb koll visar att huset stigit i värde sedan det köptes, därmed har det uppstått ett låneutrymme mellan aktuell belåning och 85% av värdet vid en omvärdering. Klart att Svensson ska ha ny bil! Och det stannar inte där... Det fortsätter med lån till lyxrenovering av fullt fungerande badrum, kök, inköp av jacuzzi och/eller pool, dessutom i vissa fall den där semesterresan som familjen drömt om "nu när vi har råd". Fällan slår alltså igen, igen och igen. Konsekvensen av att använda sin bostad som Bankomat är att belåningen går upp, amorteringstrycket går upp, räntekostnaden går upp och skulle ränteläget på marknaden i stort gå upp så kan det bli väldans dyrköpta erfarenheter i slutänden. Den eventuella förtjänst man trots allt skulle kunna tillgodoräkna sig vid en försäljning av nämnda bostad har man effektivt konsumerat upp under tiden man bodde i den, på annat än bostaden. Någon investering är det inte tal om, då själva definitionen av en sådan är att den avkastar pengar och går med vinst!

Hur hackar man detta systemet då?

Det finns faktiskt sätt att hacka detta system, men det får bli en separat diskussion. Lärdomar att ta med sig av denna första artikel i ämnet är att en bostad är följande:

• Din bostad, den bostad du bor i, är inte en investering utan lyxkonsumtion.
• Lånar du på din bostad för att betala för konsumtion så slår fällan igen, igen.
• Detta system går att hacka! Hur? Det ber jag att få återkomma till! Stay tuned..